Alla Helgons dag

Alla Helgons dag

Helgonen, Luk 6: 20 – 26

Det finns en berättelse om en man som fick löfte om att få en fråga besvarad av Gud, mannen tänkte efter och så sa han: ”Vad är skillnaden mellan himmel och helvete?” Gud svarade: ”Åh, det är enkelt, följ med mig!”

Så gick de fram till två dörrar. Gud öppnade den ena av dem och de såg in i ett stort rum. Mitt i rummet stod en gryta som spred den allra härligaste doft av mat och runt omkring stod människor, var och en med en sked med så långt skaft att den nådde allra längst ner i grytan. Men människorna såg bedrövade ut, de var tysta och såg svältfödda ut. Skedarna var så långa att de inte lyckades få upp maten till munnen och sakta dog de av svält. ”Det här är helvetet”, sa Gud.
Därefter öppnade Gud den andra dörren och sa: ”Det här är himlen”. De kom in i ett likadant rum, grytan var lika stor och spred samma väldoft och skedarna som människorna höll i sina händer hade lika långa skaft, som de som dem i det andra rummet höll. Men här såg alla friska och välmående ut, man pratade och skrattade.
– Men, sa mannen, hur kan det vara en sådan skillnad?
– Det är enkelt, blev svaret, här har de lärt sig att mata varandra.
(fritt efter ”Den kokande grytan” ur ”Varför växer gräset” av K. Hallberg och M. Kull)

Inför texten

Den föreslagna evangelietexten föregås av berättelsen om hur Jesus, efter en natt i bön, utsett de tolv som han kallade apostlar (6:13) och därefter gått ut på en slätt där människor samlats runt honom för att han skulle undervisa dem och bota de som var sjuka.
Den här texten har sin parallell i Matteusevangeliets bergspredikan, men här följs saligprisningarna av verop som står i ett motsatsförhållande till saligrisningarna. Jesus tycks dessutom rikta sig tydligare till lärjungarna; det står att han ”såg på sina lärjungar och sade” (6:20) och han riktar sina ord till ett ”ni” och inte som i bergspredikan ett mer allmänt ”de”.
Idag är väl ordet ”salig” inte så ofta använt, det förknippas kanske mest med att något är ”en salig blandning” – en blandning med stor variation. Men att vara ”salig” är i Nya testamentet ett uttryck för det tillstånd av glädje och välsignelse som den som öppnar sig för Guds rike får erfara.
I texten är det tydligt att äkta rikedom inte handlar om materiellt välstånd eller jordisk framgång men om att sätta sin tillit till Gud.
Vers 20: De fattiga var beroende av andras välvilja, de hade ingen stark egen röst i samhället. De var dem som levde med hoppet om något mer, Guds rike var något att längta till och hoppas på. Lärjungarna hade lämnat och försakat mycket för att följa Jesus, men det de fick i utbyte var värt så mycket mer än jordiska tillgångar.
Vers 21a: Att hungra kan både syfta på kroppslig hunger och en andlig längtan efter mening. I båda fallen är bilden av den himmelska festen ett svar på den hungern.
Vers 21b: Löftet om att Gud ska vända gråt till skratt anknyter till profetior i Gamla testamentet, t.ex. Jesaja 61:3.
Vers 22: Här skildras vad de som följer Jesus har att vänta sig; att bli hatade, utstötta och smädade av dem som inte velat/kunnat ta till sig Jesu budskap. Liksom profeterna genom historien blivit illa sedda när de förmedlat ”obekväma budskap” från Gud så kommer lärjungarna att få lida för sin tros skull.
Vers 23: ”Gläd er…och dansa”. Lidande och smädelser sågs som tecken på ett riktigt lärjungaskap, att man levde i samma tradition som ”de sanna profeterna” och därför skulle man ta emot hånet som en bekräftelse på ett rätt förhållande till Gud och lovprisa Gud så som psalmisten uppmanar, med dans (Psaltaren 150:4)

Vers 24-25: De rika och de mätta som tilltalas är de som hade mycket, men som inte delade med sig. De, där rikedomen kommit att bli herre över deras liv. Där hoppet om Guds rike och strävan att följa Guds vilja inte var intressant för ”man hade det ju bra ändå”.
Vers 25b: ”Er som skrattar”. Verbet som används kan betyda ”hånskratta”, de som från en trygg position gladdes åt andras olycka.
Vers 26: De falska profeterna var de som strök medhårs och hellre sökte människors gillande än att vara Guds röst. De blev populära för att de var bekväma att lyssna på, men deras budskap kom inte från Gud.

Inför predikan

Alla helgons dag är en dag då många kommer till kyrkan för att minnas anhöriga och vänner som avlidit. I många församlingar tänds ljus till minne av de under året avlidna.
Texterna handlar dock mer om hur vi lever våra liv här och nu. Vad prioriterar vi – och hur prioriterar Gud? Ytan/ytligheten, som ofta kommer först för oss, har i Guds ögon lite värde. Söker vi världslig rikedom och ära är det stor risk att Gud får en liten plats i våra liv, vi klarar oss ju bra själva.
Men det är inte något glorifierande av fattigdom som det handlar om.
Man kan inte använda texterna för att behålla vår nuvarande världsordning med trösten till de som inget har att, som fackföreningskämpen Joe Hill skrev, ”You´ll get pie in the sky when you die”. Fattigdom i sig har inte något egenvärde, men att leva med vetskapen om att vi får lämna våra liv i Guds hand, att det vi har är Guds gåvor till oss och att det är i Gud, och inte i plånbok eller status som vi har vår trygghet, ger en annan attityd både till våra egna liv och till hur vi bemöter andra.
Ja, det kan tyckas svårt att förena texten med den verklighet vi och många församlingar möter, då vi samlas för att minnas dem som fått lämna jordelivet. Texterna vänder sig till oss med ett rätt uppfordrande budskap om vad våra liv ger för konsekvenser. Men samtidigt är ju vårt uppdrag som kyrka att försöka förmedla Guds röst i världen och även om vi minns de döda ska vi leva för de levande.
Texten utmanar oss som är ”de rika” att se vårt ansvar och fundera över hur vi lever våra liv här idag. Vad kan vi göra för vår nästa för att motverka orättvisor? Vad sätter vi främst i våra liv och hur kan vi ”som har” flytta vårt fokus och söka Guds vilja och ledning stället för att hålla fast vid vår trygghet? Eller, för att återvända till berättelsen jag inledde med. Hur kan vi använda våra skedar för att mata varandra?

Anna Berndes, Stockholm