Artonde söndagen efter trefaldighet

Artonde söndagen efter trefaldighet

Skatten och pärlan, Matt 13:44 – 46

Dagens text finns i Matteus det 13 kapitlet, ett kapitel där flera av Jesu liknelser är samlade. Här handlar det om ett par liknelser som Matteus är ensam om (”särstoff” och ”tvillingliknelser”).

Jesus sa: Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern. Med himmelriket är det också som när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger och köper den.

Det oetiska

Man kan tycka, att Jesu liknelser ibland är på gränsen till ”omoraliska”.
Hur hittar man en skatt i en åker? Det var vanligt på den tiden att skydda en skatt genom att gräva ner den. Det fanns inga kassaskåp och bankvalv som kunde skydda, det fanns ingen elektronik och inget stål. Men hur hittar man en skatt i en åker som man inte äger? Jo, man gräver i någon annans åker. Naturligtvis var det olagligt även då! Och inte nog med det, när mannen hittat skatten gräver han ner den igen (gömmer den för ägaren) och köper åkern. Så mannen i Jesu liknelse gjorde sig skyldig till bedrägeri.
Han köper naturligtvis för ett pris som motsvarar markens värde, inte skattens, och han vet att det lönar sig, även om han måste betala allt han äger för att få den. Det uppenbart omoraliska är, att skatten egentligen tillhör någon annan. Samma sak med pärlan, fast där är det inget lurendrejeri, som med åkern. Det hela går öppet till och är lika mycket säljarens ansvar som köparens.
Pärlans ägare eller försäljare vet kanske inte hur mycket hans pärla egentligen är värd. Men han borde väl bli lite misstänksam när någon säljer hela sitt bohag och sen kommer rusande för att köpa den. Han kanske till och med ber honom lägga undan pärlan under tiden som han säljer sina sista ägodelar.
Inte ett enda höjt ögonbryn där inte? Ryktet går säkert om mannen, som dåraktigt nog sålde allt han ägde. Och den ännu tokigare säljaren, som sålde pärlan alltför billigt. Och vad ska man förresten sedan ha dem till? Skatten och pärlan! De går inte att äta. De ger inte tak över huvudet. Förrän de säljs vidare.

Det okorrekta

Naturligtvis fattar jag poängen med liknelserna – himmelriket är värt mer än allt annat – därför ska man inte nöja sig med något mindre – och dessutom göra sig av med allt som står i vägen, allt som hindrar.
Men ändå, det är inte juste spel. I bägge fallen är det oetiskt och i det ena även olagligt. Fast jag liksom gillar det där ändå (om man kan bortse från det olagliga), att Jesus inte är så där politiskt korrekt i allt han gör och säger. Där finns en tydlig och viktig poäng! Det visar sig även i andra liknelser; där de sista blir först, de minsta upphöjs och de som anställdes sist får lika mycket lön som de som har slitit hela dan. Och så liknelsen om den yngste slarviga sonen och den barmhärtige pappan och brodern som inte unnade någon något.

Det hittade

I en film (”Klockorna i S:t Mary” från 1945), där Ingrid Bergman spelade rollen som abbedissan Benedict, funderade en reporter över vad nunnan hade förlorat, eftersom hon gick i kloster. Syster Benedict svarade: ”Man går inte in i kloster för att man har förlorat något – man gör det för att man har funnit något.”
De två tvillingberättelserna om skatten i åkern och den dyrbara pärlan beskriver människor som gjort sitt livs fynd. Mannen som fann skatten gjorde det av en tillfällighet, medan köpmannen antagligen efter år av sökande äntligen fick se sin dröm gå i uppfyllelse. Han fann en pärla som han omedelbart visste, att den inte hade någon motsvarighet. För bägge gäller, att de efter sitt fynd bara hade en tanke: hur skall det jag har hittat bli mitt? Ingen tänkte på konsekvenserna. Mannen på åkern reflekterade inte över om han handlade rätt när han köpte åkern. Köpmannen funderade inte över vad han skulle göra med pärlan när han väl hade köpt den.

Det oväntade

Poängen är, att när man gör sitt livs fynd, då tvekar man inte längre. Man är beredd att satsa det man äger på det nya, allt gammalt förlorar sitt intresse. Så var det för Paulus. Han hade verkligen försökt leva upp till de ideal han hade som farisé, han till och med förföljde de kristna. Men när han på vägen till Damaskus hamnar i ett oväntat möte med Herren Kristus, då måste han omvärdera allt. I Filipperbrevet skriver han: ”Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull räknat som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min Herre Kristus Jesus.” Vi har all anledning att stanna till en stund och tänka efter: Vilka värden är de viktigaste för mig? Är de av bestående karaktär? Håller de inför allt det som möter förr eller senare?
Jag tror att motiven i de här två berättelserna var något välkänt för den tidens människor. Man nickade igenkännande åt figurerna och väntade sig att få lyssna till en sens moral, en berättelse om hur den nya rikedomen dramatiskt förändrat deras liv. Men Jesus förvånar sina lyssnare på nytt igen, genom att ge den välbekanta berättelsen en oväntad poäng. Det oväntade är, att här finns inget normalt slut, ingen förklaring, ingen berättelse om fördelen med att vara rik. Berättelserna slutar helt enkelt med att konstatera, att huvudpersonerna säljer allt för att kunna skaffa sig den gömda skatten och den dyrbara pärlan. Kanske är det så, att det viktiga inte ligger i, att den ene plötsligt, så där utan vidare, finner något värdefullt, himmelriket, under det att den andre finner riket efter ett långt och metodiskt sökande. Det handlar inte heller i första hand om kallelse till överlåtelse eller ett krav på total uppoffring.

Det glädjande

Nyckelorden i berättelsen är för mig ”i sin glädje”. Jesus vill visa, att när någon finner himmelriket, är det som att finna en gömd skatt eller köpa en extraordinär pärla. En helt fantastisk glädje griper tag om den människan, allt annat mister sitt värde jämfört med detta. Inget pris är för högt att betala. Det handlar om en nödvändighet, född ur glädjen!
Det viktiga i berättelserna är inte vad de två männen försakar, utan varför de gör det: den allt överskuggande glädjen inför upptäckten.
Så är det med himmelriket: de glada nyheternas effekt blir till en önskan att få vara med i det äventyr som heter Guds rike.
Ändå kanske vi inte riktigt känner igen oss i männens reaktion. Var finns det glädjens gudsrike, som får oss att ge upp karriärer, villor och bankkonton bara för att få vara med? Menas det så och är det ett krav? Nej, texten kommer inte med några sådana pekfingrar, den beskriver bara glädjen, punkt slut. Som innebär att göra sig av med allt gammalt för att få något nytt. Jesus själv säger: ”Guds rike är inom er!”
Guds rike låter sig inte kartläggas. Det har inga gränser, ingen karta och inget militärt försvar. Guds rike kan aldrig intas eller behärskas. Det är ytterst en gåva, som kan inta oss och fylla våra djupaste behov.
Betoningen ligger inte på krav, utan på ”i sin glädje”. Och just där får vi ”kvittera ut ett lokalt förskott på Guds rike”, för att citera Ylva Eggehorn. Detta rike som Gud vill dela med oss och som vi får dela med varandra.

Det självklara

Visst har vi anledning att fundera över dagens evangelietext. De glada nyheterna! Väldigt mycket av det vi möter i massmedia idag är inga glada nyheter, det är snarare dåliga nyheter, en påminnelse om att det finns så många mörka sidor i vår tillvaro. Och exemplen är många och nära i både tid och rum. Då är det också angeläget att ge exempel på ”nyheter vi ofta glömmer” (läst någonstans):

Glada nyheter från det senaste dygnet
Planeten fortsatte att vrida sig runt sin axel som vanligt,
med resultat att solen gick upp överallt på jorden.
Miljarder fåglar sjöng och ett oändligt antal blommor blommade.
Jorden välsignades med 340.000 helt nya, ljuvliga människobarn.
Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar
utfördes varje sekund någonstans på planeten.
Miljoner människor avstod från att säga eller göra något elakt.
Hundratusentals nya, verkligen bra idéer kläcktes.
Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt,
rörde med ömhet vid varandra och vägrade ge upp.

Ofta ser vi allt det här som självklarheter. Visst, men när vi börjar ana vad och vem som ligger bakom dessa livets självklarheter, så föds tacksamhet och glädje. En glädje över alla goda gåvor som vi får ta emot. Och den största gåvan av dem alla är Jesus Kristus och hans rike. Just nu kanske gömt för dig, eller något du ivrigt söker. I din glädje kan du finna och ta emot den gåvan!

Förslag på läsning: ”Den ovärderliga pärlan” ur ”Alltid älskad 2”, Argument förlag.
Källa för ”det oetiska” och ”det okorrekta”, efter att ha grävt i internet-åkern:
Charlotte Thérèse Björnström, bibelblogg
(katolskakyrkan.blogspot.com)

Curth Sandström, Sunne