Sjuttonde söndagen efter trefaldighet

Sjuttonde söndagen efter trefaldighet

Rik inför Gud, Luk 16:19 – 31

Berättelsen om Lasaros är skriven så att den ska framhäva kontrasten och den anonyme rike mannen. Redan de två första meningarna gör kontrasten nästan övertydlig:

En rik man (utan namn)
En tiggare vid namn Lasaros
Klädde sig i purpur och fint linne
Full av sår (istället för kläder)
Levde i fest och glans var dag
Önskade att han fick äta sig mätt

Lasaros elände sätts också i tydlig relation till den rike mannen. Lasaros ligger utanför mannens port och suktar efter mannens rester. Underförstått är att den rike mannen ignorerar Lasaros lidanden. Det står inget om att han aktivt nekar Lasaros att äta. Snarare signalerar texten att mannen agerar som om Lasaros inte finns, trots att lidandet ligger mitt framför ögonen på honom. Inte ens när hundarna slickar hans sår reagerar han. Hundar sågs vid denna tid som symboler för det orena och oheliga (jfr Matt 7:6), så bilden av hundar som slickar hans sår förmedlar effektivt den den totala förnedring som Lasaros levde i. Den passiva ondska som mannen gör sig skyldig till kan belysas av Matteusevangeliets stora domsscen, där getterna som döms till elden har gjort sig skyldiga till att undlåta att göra det goda (Matt 25:42f). Kanske är denna ondska, undlåtenhet att agera och ovilja att se, som vi alla ägnar oss åt dagligen.

Berättelsen fortsätter att kontrastera de två männens öden när de dör:

Lasaros hamnar i Kolpos Abraham, Abrahams famn.
Den rike mannen hamnar i Hades, dödsriket, där han plågas svårt.

”Abrahams famn” eller ”platsen vid Abrahams sida” är ett uttryck för himlen, som har sin bakgrund i den gammaltestamentliga tanken att man vid sin död ”förenades med fäderna” (1 Mos 25:8). Ursprungligen innebar uttrycket troligen bara att man hamnade i dödens vila, men allt eftersom tanken på ett evigt liv växer sig starkare under århundradena före Kristus, blir det möjligt att använda uttryck som ”Abrahams famn” och att ”förrenas med fäderna” för att skildra den himmelska tillvaron.

Hades är det grekiska ordet för dödsriket och används här synonymt med det hebreiska ordet Sheol. Sheol är i Gamla testamentet i huvudsak en viloplats för de döda eller en bild av döden. Det värsta med Sheol är enligt Psaltarens böner, att man inte kan tillbe Gud (Ps 6:6, 30:10, 88:11-13, 115:17). Men under århundradena före Kristus utvecklas inom många grenar av judendomen allt starkare föreställningar om att Sheol är en plats där man lider i väntan på den yttersta domen, om man gjort det onda här i livet. Ofta skildra apokalyptiska texter från denna tid hur man blir torterad av just eld, precis som i denna text. Föreställningarna om vem som hamnar var och hur pass medveten tillvaron är i väntan på den yttersta domen varierar kraftigt i dessa texter. En vanlig tanke är dock att de rättfärdiga kontrasteras mot de orättfärdiga och dessa går olika öden till mötes.
I Gamla testamentet och Apokryferna har vi denna typ av tanke om en yttersta dom med dubbel utgång (Daniel 12 och i Sal Vis 3). Utanför bibeln hittar vi dock mängder av texter från denna tid, framför allt apokalyptiska texter, som hjälper oss att förstå, att tanken på evigt liv och en dubbel utgång efter döden var utbredd inom judendomen under första århundradet. Lukas berättelse om Lasaros och den rike mannen reflekterar denna vanliga tanke på en dubbel utgång och dessutom att det var rättfärdighet (snarare än tro) som var kriteriet för ens öde efter döden. Hur man än vänder och vrider på det, så finns det flera texter i Nya testamentet som skildrar att domen kommer att verkställas efter kriteriet rättfärdighet och inte bara kriteriet tro. Detta är fullt rimligt om man tänker på det sammanhang som Nya testamentet har kommit till i, även om det är knepigt ur ett teologiskt perspektiv.
Efter att mannen bönfallit Abraham om vatten kontrasteras mannen mot Lasaros igen:

Mannen fick ut sitt goda medan han levde.
Lasaros fick ut sitt onda.
Lasaros har funnit tröst i evigheten.
Mannen plågas i evigheten.

Efter denna sista kontrastering handlar hela sista delen av texten om den anonyme rike mannen, vilket gör det tydligt att det är den rike mannens livsval och öde som är berättelsens poäng, inte Lasaros. Meningen är att vi som läsare ska identifiera oss med den rike mannen och fundera på vad våra livsval får för eviga konsekvenser. I v 26 framhävs, att den dom som mannen dragit över sig inte går att ändra. Det finns en oöverbrygglig klyfta mellan Hades och Koplos Abraham, som gör att även om någon skulle vilja överbrygga gränsen, så har Gud sett till att det inte går. Efter döden är det för sent.

När mannen inser att hans öde är oåterkalleligt drabbas han av oro för sina släktingar som fortfarande lever och har chansen att ändra sig. Här antyds det, som man skulle kunna tolka som berättelsens uppmaning till läsaren, att om man inte vill gå samma öde till mötes som mannen, så gäller det att omvända sig och börja göra det goda innan det är för sent.
Eftersom den kristna kyrkan var evangeliserande, är Abrahams svar på mannens oro lite överraskande. Istället för att säga något om att hans släktingar behöver höra evangeliet om Kristus, så kommer ett svar som i princip går ut på att de får skylla sig själva, som inte har lyssnat på lagen och profeterna. Fattar de ändå inte så hjälper ingenting i hela världen, inte ens om någon uppstår från de döda.
Det här slutet stämmer väldigt bra med den inställning som vissa icke-evangeliserande judiska grupperingar kring denna tid hade, speciellt de mer sekteristiska grupperingar, som lämnat efter sig sin teologi i olika apokalyptiska texter. Därför kan det vara värt att undra om inte den här texten har haft en förkristen historia och sedan återberättats av Jesus och den tidiga kyrkan. Även uttryck som ”Abrahams famn” och Abrahams centrala roll förstärker intrycket av att det är en övertagen berättelse. Men inte desto mindre finns berättelsen med och har den mycket tydliga poängen, att den som är rik och njuter på andras bekostnad kommer att straffas för detta i evigheten.
Som förkunnare är berättelsen så klart problematisk på flera sätt. Den innehåller ”fel” kriterium för frälsning, gärningar snarare än tro. Den skildrar en evig dom med dubbel utgång och eviga straff, som många är tveksamma till utifrån sin övertygelse om vad en god och rättvis Gud kan tänka sig att göra med oss människor. Gud är också väldigt frånvarande i dramat och den konstruktion som gör att de kan tala med varandra över klyftan ter sig lite sadistisk.
Men det etiska budskapet är enkelt och tydligt: Den rike mannens egoistiska njutande av sitt materiella överflöd utan att hjälpa den sämre lottade Lasaros är förkastligt. Den som är allt för upptagen med att njuta av det materiella och ignorerar andras lidanden missar att det finns större och viktigare saker – den eviga gemenskapen med Gud.

Rikard Roitto, Linköping (publicerad i Tro & Liv nr 3-4, 2005)